SJU SORTERS RELIGION

( En översättning av Jayant och Devadas av ett föredrag av Osho,

från 5 juli 1976. Texten ur boken: The Beloved vol. 2 )

Okunnighetens religion

Religion är ett mycket sammansatt fenomen. Dess komplexitet måste förstås. Det finns sju typer av religioner i världen.

Den första typen är inriktad på okunnighet. Okunnigheten kan inte tolereras, den måste gömmas undan. Eftersom det känns svårt att veta att man ingenting vet, det är emot egot, så tror folk istället. Trossystemen fungerar som skydd för egot. De underlättar, men i det långa loppet är de mycket skadliga. I början verkar de skyddande, men I längden är de mycket destruktiva.

Själva inriktningen ligger i okunnighet.

Religion är ljus

Religion är förståelse

Religion är medvetenhet

Religion är äkthet

Men större delen av mänskligheten förblir i den första sortens religion.

Man vill helt enkelt undvika verkligheten, för att undkomma tomrummet som man känner i den egna varelsen, för att undvika okunnighetens svarta hål.

Människorna som tillhör den första sortens religion är fanatiker. De kan inte enstolerera att det finns andra slags religioner i världen. Deras religion är den enda religionen. Folk är så rädda för den egna okunnigheten att om de uppfattar att det också finns andra religioner, då gror misstänksamheten och tvivlet. Då kan de inte vara så tvärsäkra. För att kunna känna sig säkra blir de mycket envisa, envisa som galningar. De kan inte läsa andras skrifter, de kan inte lyssna till andra nyanser av sanningen, de kan inte vara toleranta mot andra uppenbarelser av gud. Deras uppenbarelse är den enda uppenbarelsen, och deras profet är den enda profeten. Allting annat är fullständigt falskt. Dessa människor talar i absoluta termer, medan en klok och förstående människa alltid talar i relativa termer.

Dessa människor har gjort religionen stor skada. På grund av dessa människor framstår religionen i sig som lite korkad. Se till att inte falla offer för den här första sorten. Nästan nittio procent av mänskligheten lever i denna den första sortsens religion, och det är på intet sätt bättre än gudlöshet. Det kanske är värre, för en gudlös person är inte fanatiker. En gudlös person är mer öppen, åtminstone beredd att lyssna, beredd att tala igenom, reda ut saker, argumentera, öppen för att söka och fråga. Men den första sortens religiösa person är inte ens beredd att lyssna.

När jag studerade vid universitetet, brukade jag bo hos en av mina professorer. Hans mamma var en mycket hängiven hindu; fullständigt obildad, men mycket religiös.

En kall vinternatt höll jag på att läsa i Rigveda, medan elden brann i den öppna spisen.Då kom hon förbi och frågade, ”Vad är det du läser, så sent på kvällen?” Bara för att retas med henne svarade jag: ”Det är Koranen” Hon kastade sig över mig, slet till sig Rigveda och slängde den på elden och sa: ”Är du muhammedan? Hur vågar du ta in Koranen i mitt hus?”. Nästa dag berättade jag för hennes son, min professor: ”Din mor är muhammedan”, för den sortens handlingar är det bara muhammedaner som har gjort sig kända för att utföra.

Muhammedanerna brände ner en av världens största skatter, biblioteket i Alexandria. Det var den antika världens största bibliotek.

Branden varade i nästan sex månader, så väldigt var biblioteket. Det tog sex månader innan det hade brunnit ner till grunden. Och mannen som lät bränna ned det var en muhammedansk kalif. Han resonerade enligt logiken hos den första religiontypen. Han kom med Koranen i ena handen och en brinnande fackla i den andra, och han frågade bibliotekarien:”Jag har en enkel fråga; i detta stora bibliotek, med dess miljontals böcker....”

Dessa böcker innehöll hela mänsklighetens samlade vetande vid den tiden, och det var i själva verket mer än vad vi vet idag. Biblioteket i Alexandria innehöll all information om Lemurien, Atlantis, och alla skrifter från Atlantis, kontinenten som gick under och försvann i Atlanten. Det var det äldsta biblioteket, ett ovärderligt kulturarv. Hade det funnits kvar idag skulle mänskligheten ha varit fullständigt annorlunda. Därför att vi återupptäcker många saker idag, som var kända redan då.

Kalifen sa: ”Om detta bibliotek bara innehåller sånt som finns i Koranen, då behövs det inte. Det är överflödigt. Om det innehåller mer än vad som finns i Koranen, då är det felaktigt. Då måste det förstöras omedelbart. I vilket fall som helst måste det förstöras. Om innehållet är det samma som i Koranen, då är det överflödigt. Varför driva ett så stort bibliotek i onödan? Koranen är nog. Och om du säger att biblioteket innehåller mycket mer än Koranen, då är dessa saker felaktiga, för Koranen är den enda sanningen

Med Koranen i ena handen, och facklan i den andra startade han branden – i Koranens namn. Muhammed måste ha gråtit i förtvivlan, i sin himmel, för det var i hans namn som biblioteket brändes ned. Detta är den första religionstypen.

Var ständigt uppmärksam, för denna korkat envisa människa finns i var och en av oss.

Jag läste härom kvällen...

Det var två gamla gubbar som hade rykte om sig att vara lika envisa. När de råkade på varandra i situationer där en av dem var tvungen att vika undan måste vanligen någon utifrån tillkallas för att medla i saken. En dag möttes de båda kufarna på en smal väg. Var och en av dem kom körande med ett väldigt hölass. Båda var fast beslutna att inte ge efter en tum.

Slutligen sa den ene till den andre: ”Jag tänker stanna här lika länge som du kan vänta” Han tog fram sin tidning och började läsa. Den andre stoppade sin pipa och puffade belåtet. Efter en halvtimmes tystnad lutade den andre sig framåt och hojtade till sin granne: ” Har du nåt emot att låna mej tidningen när du är klar?”

Den här envisa människan finns hos var och en av oss, och det är den lägsta sortens människa. Denna typ finns bland hinduer, den finns bland muhammedaner, den existerar bland kristna, buddhister, jainister - den finns hos alla. Och alla måste akta sig för att fastna där. Bara då kan du stiga mot högre sorters religion.

Problemet med den första typen av religion är att vi nästan alltid fostras in i den. Vi präglas på den, så att den blir nästan normgivande. Den verkar normal. En hindu uppfostras med den tanken att andra har fel.

Till och med om han får lära sig att vara tolerant, så är det fråga om toleransen från en som vet, gentemot andra, som inte vet. En Jainist uppfostras helt och hållet i tron att bara han har rätt; andra är okunniga som snubblar och famlar i mörker. Denna prägling kan bli så djupgående att du glömmer att det är frågan om en prägling och att du måste höja dig över den.

Mulla Nasrudin spådde framtiden åt en vän genom att läsa i handen.

- Du kommer att vara fattig och olycklig och ha det eländigt tills du fyller sextio år.

- Hur bir det sen?, frågade mannen förväntansfullt.

- Då, sa Nasruddin, kommer du att ha vant dig.

Detta är problemet. Man kan bli så van vid en viss prägling, att man börjar tro att den är ens sanna natur. Man måste vara mycket alert och vaksam för att upptäcka denna lägsta möjlighet hos sig själv och för att undvika att fastna där.

Ibland arbetar vi hårt på att förändra våra liv, samtidigt som vi envisas med att tro på den första sortens religion. Omvandlingen är då inte möjlig, eftersom du försöker med någonting som är så lågt, att det inte kan vara religöst på riktigt. Den första sortens religion är bara religion till namnet, den bör inte kallas religion.

En man sa till en annan:

0. Min svärson, som är läkare, har behandlat en patient för gulsot i tjugo år.

Han har just fått reda på att mannen var kines.

Vad säger du om det ?

-Det var det värsta, sa den andre mannen.

- Ännu värre är att han blev botad.

Tjugo års behandling mot gulsot, du må vara kines, men hur länge kan du stå emot? Om du oavbrutet jobbar på dig själv med en felaktig attityd, då börjar din natur ge vika. Du börjar fungera på det sätt som du vill fungera. Ja, vanan kan bli en andra natur.

Olyckligtvis kan vanans makt ibland t.o.m bli din första natur, så att den egentliga naturen blir fullständigt bortglömd.

Kännetecknet för den första religionstypen är imitation. Den insisterar på imitation: Härma Buddha! Härma Kristus! Härma Mahavir! Framför allt härma! -Härma någon. Var inte dig själv, var någon annan. Och om du är mycket envis kan du tvinga dig själv till att bli någon annan.

Du kan aldrig bli någon annan. Innerst inne kan du inte bli det. Du kommer att förbli dig själv, men du kan pressa dig själv så mycket att du nästan börjar se ut som någon annan.

Varje människa föds med en unik individualitet, och var och en har sitt eget öde. Att imitera är brottsligt; det är kriminellt. Om du försöker bli en buddha, kanske du kan bli en låtsasbuddha. Du må se ut som Buddha, gå som Buddha, tala som Buddha, men du kommer att missa målet. Du kommer att missa allt det som livet har i beredskap åt dig. För Buddha föds bara en gång. Det ligger inte i sakernas natur att upprepa. Gud är så kreativ att han aldrig upprepar någonting. Du kan inte hitta en annan mänsklig varelse i nuet, i det förflutna eller i framtiden som liknar dej exakt. Det har aldrig hänt. Människan är inte en maskin. Det är inte som med fordbilar på löpande bandet; man kan tillverka millioner likadana, exakt lika. Människan är en själ, är en individ. Imitation förgiftar.

Härma aldrig någon annan, då faller du offer för den första sortens religion, som inte är någon religion alls.

2. Rädslans religion

Sedan finns den andra religionstypen som är inriktad på rädsla.

Människan är rädd, världen är en främmande värld, och människan vill känna sig säker och trygg. I barndomen är det pappa och mamma som beskyddar. Men det finns många människor, miljontals, som aldrig växer upp bortom barndomen. De sitter fast någonstans, och de behöver fortfarande en pappa eller mamma. Därför kallas gud fader eller moder De behöver en gudomlig fader som beskyddar dem; de är inte tillräckligt mogna för att stå på egna ben. De behöver känna någon sorts trygghet.

Winnicot, en psykolog, har arbetat i många år med ett särskilt problem som rör småbarn,

och han har gjort många värdefulla upptäckter på detta område.

Du kanske har iakttagit ett litet barn med sin nallebjörn eller leksak, sin speciella leksak, eller snuttefilt eller någonting annat som blir till en särskild personlighet för barnet. Nallebjörnen är oersättlig. Du kan säga att det går att hitta en bättre nallebjörn, men det hjälper inte. Det finns ett kärleksförhållande mellan barnet och hans nallebjörn. Nallebjörnen är unik, den är oersättlig. Den blir smutsig, den börjar lukta, stinka, men barnet fortsätter att bära omkring på den. Man kan inte byta utden mot en som är ny och ren. Till och med föräldrarna måste tolerera den. Också de måste visa respekt, annars blir barnet förolämpat. Om föräldrarna ska ut och resa måste de stå ut med nallebjörnen också; de måste behandla den nästan som en familjemedlem. De vet att det är galet, men för barnet är det betydelsefullt.

Vilken betydelse har nallebjörnen för barnet?

På sätt och vis är den någonting objektivt. Den finns där, utanför barnet; den är en del av verkligheten. Helt klart är den inte bara inbillad, den är inte enbart subjektiv; den är ingen dröm, den finns där. Men den finns inte bara där; många av barnets drömmar har vävts in i den. Den finns där som ett föremål, objektivt sett, men det är mycket subjektivitet sammanblandat med den. För barnet är den nästan levande. Barnet har projicerat mycket på nallebjörnen. Han pratar med nallebjörnen, ibland blir han arg och slänger iväg den, sen ber han om förlåtelse och tar den tillbaka. Den har en nästan mänsklig personlighet. Utan nallebjörnen kan han inte sova. Han kramar den, håller om den, somnar; han känner sig trygg.

Med nallebjörn är hela världen okej, allt är bra. Utan nallebjörn är han plötsligt ensam.

Nallebjörnen existerar alltså i en helt ny dimension som är varken subjektiv eller objektiv. Winnicot kallar den the transitory realm, övergångsvärlden – både lite subjektiv och lite objektiv. Det är många barn som växer fysiskt utan att någonsin växa andligt, och de behöver nallebjörnar livet ut. Bilderna av gud i era tempel är inget annat än nallebjörnar.

En hindu som går in i ett hindutempel ser alltså någonting som ingen muhammedan kan se. Muhammedanen ser bara en stenstaty. Hindun ser någonting som ingen annan kan se:

det är hans nallebjörn.

Den finns där objektivt sett, men inte helt och hållet objektivt.

Mycket av den hängivne tillbedjarens subjektivitet projiceras på den; den fungerar som en filmduk.

Du går till ett jainisttempel. Du kanske är hindu, men i ett jainisttempel kan du inte känna någon som helst vördnad som stiger upp inom dig. Du kanske till och med tar anstöt, eftersom Mahavir är naken, hans staty är oklädd. Du kanske tar anstöt och känner att du vill gå därifrån så fort som möjligt. Du känner ingen vördnad. Men så kommer en jainist och visar en oerhörd respekt; det är hans nallebjörn och han känner sig väldigt beskyddad.

Så fort du blir rädd, då kommer du ihåg gud. Din gud är en biprodukt av din rädsla. När du mår bra och inte är rädd, då bryr du dig inte. Då finns inget behov.

Religionstyp nummer två är rädsloinriktad. Den är genomsjuk. Den är närmast neurotisk - därför att mognaden kan komma till dig först när du inser att du är ensam och att du måste vara ensam och att du måste stå ansikte mot ansikte med verkligheten som den är. Dessa transitära, inbillade nallebjörnar är bara fantasier, de kan inte hjälpa dej. Om något ska hända, så händer det; nallebjörnen kan inte beskydda dig. Om döden ska komma, så kommer den.

Du anropar gud igen och igen; något beskydd kan du inte få Den du anropar finns inte, du ropar bara för att du är rädd. Om du ropar högt, så inger det dej kanske ett visst mod.

Kanske när du ber… att bönen inger dig ett visst mod, men det finns ingen gud som kan besvarar din bön. Det finns ingen som kan svara på din bön. Men om du har en idé om att det finns någon där som kan besvara din bön, kanske du känner dig lite mer lättad och avspänd.

En gång fick jag syn på Mulla Nasrudin i hängiven bön. När han hade avslutat sina böner, sin namaj, frågade jag honom:

-Mulla, det måste finnas något problem. Du bad så intensivt. Vill du vara vänlig och svara på en enkel fråga : Har din bön någonsin besvarats ?

Han svarade:

-Jo, på ett eller anna sätt.

Men om bönen besvaras på ett eller annat sätt, vad är det då för poäng med den? Jo, ibland sammanfaller den med faktum, ibland sammanfaller den inte med faktum. Men dessa fakta påverkas inte av bönen. Den må göra lite skillnad i dina tankar, men i verkligheten gör den ingen skillnad.

Den rädsloorienterade religionstypen är en förbudsreligion: låt bli! Gör inte det ena, gör inte det andra - eftersom rädslan är negativ. Alla tio guds bud bygger på rädsla, gör inte det här, gör inte det där - som om religion inte skulle handla om något annat än att låta bli saker. Gör inte det här, gör inte det där : du stänger in dig själv i säkerhet och trygghet, tar aldrig några risker, färdas aldrig längs riskabla vägar. Det vill säga : du låter aldrig dig själv leva.

Precis som den första religionstypen präglas av dumhet och fanatism, så är den andra religionstypen negativ. Den gör dig stelt nervös och spänd. Den är barnslig, omogen.

Den innebär ett sökande efter trygghet som inte kan finnas någonstans, för livet finns till i osäkerheten.

Gud finns till som osäkerhet, fara och risktagande.

Nyckelordet för den rädsloorienterade religionen är helvetet, och naturligtvis förträngning, ständig förträngning: låt bli det där! Denna personlighetstyp oroar sig alltid för vad man får äta, vad man inte får äta; om man ska älska en kvinna eller inte älska en kvinna. Om man ska bygga ett hus eller inte bygga ett hus. Men vad du än förtränger så blir du aldrig fri från det; i själva verket kommer du mer och mer i dess våld. Därför att när du förtränger någonting så tränger det djupare in i ditt undermedvetna. Det når ditt hjärtas rötter och förgiftar hela din varelse.

Jag har hört:

Det var en gammal man som gick på bio för första gången. Han var känd för att vara mycket religiös, en man som brukade be sina böner regelbundet och uppfylla alla sina förpliktelser. Han hade aldrig, så vitt bekant, dragits in i några problematiska situationer. Det var kort sagt en väldigt enkel man, men inuti var han inte lika enkel. I ett avsnitt av filmen rusar ett gäng välsvarvade flickor över filmduken. De passerar ett järnvägsspår, kommer fram till en swimmingpool och börjar klä av sig kläderna för att kasta sig i. De har tagit av sig sina skor, strumpor, blusar, kjolar och ska just börja med... då ett passerande godståg plötsligt dånar fram över filmduken och skymmer sikten. När det har gått förbi visar nästa scen flickorna som plaskar i vattnet.

Gamlingen såg föreställningen om och om igen. Tillslut var det en vaktmästare som klappade honom på axeln. "Tänker du aldrig gå hem?", frågade han. "Inte än på ett tag skulle jag tro", sa gamlingen. "Någon gång måste ju det där förbaskade tåget vara försenat".

Djupt inom dig kommer du alltid att bära med dig det förträngda. Du må följa religionen som ritual, men den kan aldrig nå till hjärtat.

Jag har hört en anekdot :

I århundraden utsattes Europas judar för organiserade förföljelser, så kallade pogromer. Dessa pogromer inträffade så ofta att judarna utvecklade en sorts galghumor kring dem. I en liten stad i Polen bröt sig soldater in i huset hos Ostrovoski och hans familj. Där bodde han tillsammans med hustru, tre döttrar, två söner och sin väldigt gamla och religiösa mor. Hon var känd i trakten nästan som ett helgon.

"Ställ upp er på led!", skrek den befälhavande sergeanten. "Vi ska misshandla alla män och våldta alla kvinnor!"

"Vänta!", bönföll Ostrovoski. "Ni kan spöa upp mig och mina söner, förnedra min fru och mina döttrar. Men jag ber er: våldta inte min mor. Hon är 75 år gammal och väldigt religiös.

"Håll klaffen!", skrek den gamla kvinnan. "En pogrom är en pogrom!"

Kom ihåg: att förtränga är ingen väg till frihet. Att förtränga är sämre än att leva ut, för genom utlevelse måste en människa förr eller senare bli fri.

Men genom förträngning fortsätter man att alltid vara besatt av det förträngda. Bara livet kan ge dig frihet. Ett levt liv leder till frihet, ett olevt liv fortsätter att locka och tankarna fortsätter att vandra kring det som du har förträngt.

Smulovitz, åttiotre år gammal och änkeman, vägrade att låta sig placeras på ett ålderdomshem, vilket som helst, i Miami Beach. "Jag äter ingenting alls", förklarade han för sin son, "om inte maten är strikt koscher". Sonen sökte i veckor och fann till slut ett ställe som serverade måltiderna i enlighet med de judiska dietlagarna. Han skrev in sin far på hemmet, i trygg förvissning om att hans far nu skulle få äta enbart koschermat. När han tre dagar senare kom på besök fick han veta att den gamle mannen hade lämnat ålderdomshemmet och skrivit in sig på Fontainbleau Hotel. Sonen rusade över till hotellet, hämtade ut rumsnyckeln, skyndade upp för trapporna, öppnade dörren och där låg hans far i sängen med en yppig blondin. Båda var spritt språngande nakna. "Pappa, hur kan du?", frågade den perplexa sonen."Vad bråkar du för", sa den gamle, "jag äter ju inte".

Människor som lever genom ritualer, på grund av rädsla, kan undvika en sak, men då fastnar de i någonting annat, eftersom insikten inte är deras egen. Den beror bara på rädslan; rädslan för helvetet.

En verklig religion ger dig frihet från rädsla: låt detta vara kriteriet.

Om religionen ger dig rädsla, så är det inte verklig religion.

nr 3. Girighetens religion

Den tredje religionstypen kommer ur girigheten. Detta är en handlingens religion. På samma sätt som den rädsloorienterade är en ”låt bli!”-religion, är girighetsreligionen en handlingens religion: "gör så!". Och på samma sätt som den rädsloorinterade religionen har helvete t till nyckelord, så är himmelriket girighetsreligionens nyckelord. Allting ska göras på ett sådant sätt att världen - den andra världen - är fullständigt säkrad och din lycka bortom döden är garanterad.

Gör så!- religionen, eller girighetsreligionen är formell, ritualistisk, ambitiös och begärsinriktad.

Den är fylld av begär. Titta på muhammedanernas, de kristnas, eller hinduernas föreställningar om paradiset. Det må finnas gradskillnader, men det är mycket märkligt: dessa människor säger att allt vad du måste neka dej i detta livet, det lovar de att du ska få i himlen.

Här ska du leva ett liv i celibat, bara för att vinna himmelriket där sköna apsaras, evigt unga kvinnor, som stannat vid 16 år, finns tillgängliga.

Muhammedanerna säger: ”Drick inga alkoholhaltiga drycker. Men i himlen rinner floder av vin! Inget att oroa sig för”.

Men detta verkar absurt. Om någonting är orätt så är det orätt. Hur kan det bli rätt och riktigt i himlen? Då måste Omar Khayam ha rätt. Han säger: ”Om himmelriket överflödar av vin, då måste vi öva oss i att dricka här på jorden. För om vi kommer dit otränade, då blir det svårt att leva i paradiset. Låt det här livet vara en förberedelse, så att vi kan få en försmak och öva upp förmågan.”

Omar Kahyam verkar att vara den som är mest logisk. Faktum är att han driver med muhammedanernas uppfattning om paradiset. Den är dum. Hela idén är dåraktig.

Men människor blir religiösa av girighet.

En sak är säker: vad du än samlar på dig här kommer att tas ifrån dig; döden kommer att ta bort det. Den girige vill alltså samla på sig något som döden inte kan ta ifrån honom. Men själva idén om att samla på sig, begäret efter att samla på sig, finns kvar.

Nu samlar han på dygder. Dygden är den andra världens valuta. Han samlar på dygder för att kunna leva i lust i evigheters evighet i den andra världen.

Den här sortens människa är i grunden världslig. Hans andra värld är ingenting annat än en projektion av den här världen. Och han handlar eftersom han har begär, han har ambitioner och han har maktlystnad. Men hans handlingar kommer inte från hjärtat. De blir en sorts manipulationer.

Mulla Nasrudin och hans unga son var ute och reste på landsbygden mitt i vintern. Det snöade och deras oxkärra gick sönder. Till slut kom de fram till en bondgård och blev inbjudna att stanna över natten. Huset var kallt och på vinden där de skulle få tillbringa natten var det som i en frysbox. Mulla Nasrudin klädde av sig i bara kalsingarna, dök ned i bolstrar av fjäder och drog filtarna över huvudet. Ynglingen kände sig lite skuldmedveten.

"Ursäkta mig, far", sa han. "Borde vi inte be vår aftonbön som vanligt innan vi går till sängs?"

Mullan kikade fram med ett öga under täcket. "Käre son", sa han. "Jag har bett böner i förväg och samlat på hög just för såna här tillfällen."

På det här viset försiggår saker och ting bara på ytan.

Girighet, rädsla och okunnighet finns bara i periferin.

Dessa är tre olika sorters religioner – och de är alla hopblandade.

Du kan inte finna en person som absolut och rent tillhör den första, andra eller tredje religionstypen. För varhelst det finns girighet, där finns det rädsla; där rädslan finns, där finns girigheten; och där girighet och rädsla existerar, där finns okunnighet - för de kan inte existera utan varandra. Så jag talar inte om renodlade typer. Jag delar in i olika klasser bara för att du ska kunna förstå klart. Annars förekommer de alltid hopblandade.

Dessa tre tillhör den lägsta sortens religion. De borde inte kallas religioner.

nr 4. Logikens, beräkningens och förslagenhetens religion.

Så har vi den fjärde typen: logikens, beräkningens och förslagenhetens religion.

Detta är både en ”gör så!” och en ”låt bli!”-religion : världslig, materialistisk, opportunistisk, intellektuell, teoretisk, skrifttroende och traditionell.

Det är de skriftlärdes religion, den lärde akademikern som försöker bevisa guds existens med logiken, som tror att livets mysterier kan förstås med huvudet.

Denna typ av religion skapar teologi. Den är ingen verklig religion, utan bara en mycket svag blåkopia. Men alla kyrkor grundar sig på denna typ av religion. När en Buddha existerar i världen, eller en Muhammed, en Krishna eller en Kristus, då börjar skriftlärda, präster och studerade, intellektuellt förslagna och beräknande människor att flockas omkring dem.

De sätter igång och jobbar hårt : ”Vad menar Jesus ?” De börjar skapa en teologi, en troslära, en dogm, en kyrka. De är mycket framgångsrika människor, eftersom de är väldigt logiska. De kan inte ge dig gud, de kan inte ge dig sanningen men de kan ge dig väldiga organisationer.

De ger dig den katolska kyrkan, den protestantiska kyrkan. De ger dig storartade teologier, idel spetsfundigheter, ingenting av den verkliga upplevelsen; bara intellektuellt och huvudaktigt. Alla deras byggnader är som korthus som rasar ihop för minsta vindpust. Hela byggnaden är som att försöka segla i en pappersbåt. Den ser ut som en riktig båt, den har samma form, men den är av papper. Den är dömd, den är dömd på förhand. Logiken är en pappersbåt.

Och livet kan inte förstås genom logiken.

Jag har hört berättas om en amerikan:

En mycket välbärgad amerikan var övertygad om att ett kärnvapenkrig när som helst skulle bryta ut och han bestämde sig för att överleva det. Han köpte ett tunnland mark mitt ute i Arizonas öken och anställde en arbetsstyrka för att bygga sig ett hem fem kilometer under jordytan. Bostaden skulle vara omsluten av trettio meter tjocka blyväggar och utrustad med en egen kraftstation som kunde leverera tillräckligt med elkraft för att ge honom ljus, värme och ren luft i minst tio år. För samma tidsperiod lagrade han ett förråd av djupfryst mat, vatten, cigarrer, sprit och vin samt ett stort lager av alla tänkbara lyxartiklar. Arbetet slutfördes på tre år, till en kostnad av fem hundra tusen miljoner dollar.

När skyddsrummets stolte ägare reste till öknen för att inspektera, blev han skjuten av en indiankrigare i ryggen med en pil.

Sånt är livet: du gör alla förberedelser, men en enda pil är nog för att göra slut på dej. Människan är väldigt bräcklig. Hur kan människans logik förklara verkligheten? Människan är så begränsad och hennes förståelse är så närsynt. Nej, logiken är ingen väg.

Ur logiken föds filosofi, men inte verklig religion.

nr 5. INTELLIGENSENS RELIGION

Dessa fyra är vad vi vanligtvis känner till som religion. Den femte, sjätte och sjunde är de verkliga religionerna. Den femte är den religion som grundar sig på intelligensen; inte på logiken, inte på intellektet utan på intelligensen. Och det är stor skillnad på intellekt och intelligens.

Intellektet är logiskt; intelligensen är paradoxal. Intellektet analyserar; intelligensen syntetiserar. Intellektet delar upp, skär i bitar för att förstå en sak. Vetenskapen bygger på intellektet; på dissektion, uppdelning och analys.

Intelligensen sammanfogar, gör en helhet av delarna – och detta tillhör den djupaste insikten; att delen existerar genom helheten, inte vise versa.

Och helheten är inte bara summan av delarna; den är mer än summan.

Till exempel : om du tar en ros och visar den för en vetenskapsman, en logiker, och säger till honom: "Jag vill förstå den här rosen”. Vad kommer han att göra? Han kommer att dissekera den, han kommer att skilja ut alla beståndsdelarna som bygger upp blomman. Nästa gång du kommer dit är blomman försvunnen.

I blommans ställe finner du ett antal flaskor med etiketter. Beståndsdelarna har skiljts ut, men en sak är säker; det kommer inte att finnas någon flaska med etiketten ”skönhet”.

För skönheten är inte materiell och finns inte i delarna. Genast du dissekerat en blomma, så fort blommans helhet är borta, då är skönheten också försvunnen. Skönheten tillhör helheten, det är den grace som tillhör helheten. Den är mer än summan. Men nu finns bara delarna där.

Du kan dissekera en människa; i samma ögonblick som du börjar dissekera försvinner livet. Då är det bara en död kropp, ett lik som du undersöker.

Du kan ta reda på hur mycket aluminium som finns där, hur mycket järn och hur mycket vatten

(kanske 80 %).Du kan utforska hela mekanismen, lungorna, levern, allting - men ett kommer att saknas: livet.

Det som var mest värdefullt finns inte kvar. Den enda sak som vi verkligen ville förstå är borta, men allting annat finns där.

Nu har också vetenskapsmännen börjat uppmärksamma att när man tar ut blod ur en människas blodomlopp och undersöker det, så är det inte längre samma blod. Inuti en människas blodomlopp är det levande, pulserande av liv. Utanför är det dött. Det kan inte vara samma för dess gestalt har ändrats.

Man kan skilja ut rosens färg från blomman, men är det samma färg ? Den ser likadan ut, men innerst inne kan den inte vara likadan.

Var finns den levande, sköra livspulsen?

När färgen fanns i rosen var den i ett helt annat sammanhang och livet var närvarande. Den var full av närvaro; gud fanns där pulserande i rosens hjärta.

Delen finns där sedan man har tagit ut den, men man kan inte säga att den är lika dan.

Det kan den inte vara eftersom delen ingår i helheten.

Intellektet dissekerar och analyserar. Det är vetenskapens instrument. Intelligensen är religionens instrument; den sammanfogar. Följaktligen har vi kallat den största andliga vetenskapen för yoga. Yoga betyder förenandets metodologi. Yoga betyder att sammanfoga saker. Gud är den största helheten, allting tillsammans. Gud är inte en person. Gud är en närvaro, närvaron då helheten fungerar i en storartad harmoni - träden, fåglarna, jorden, solen, floderna, havet - allt tillsammans. Denna samhörighet är gud. Genom att dissekera kan man inte nå fram till gud. Dissekera en människa; du kan aldrig finna den närvaro som gjorde henne levande.

Dissekera världen; du kan inte finna den närvaro som är gud.

Intelligensen är metoden för att sammanfoga saker. En intelligent person har i högsta grad förmågan att syntetisera. Hon söker alltid efter en högre helhet, därför att meningen alltid finns i den högre helheten

Hon söker alltid efter någonting högre, där det lägre löses upp och fungerar som en del; fungerar som en ton i helhetens harmoni och ger sitt eget bidrag till helhetens orkester, utan att vara fristående från den. Intelligensens rörelse går uppåt, intellektets rörelse går nedåt. Intellektet går till ursprunget.

Följ med noga nu; poängen är mycket subtil.

Intellektet går till ursprunget, intelligensen går till målet. Intelligensen rör sig mot framtiden, intellektet rör sig mot det förflutna. Intellektet reducerar allt till den minsta gemensamma nämnaren.

Om du frågar vad kärlek är, kommer intellektet att säga att det inte är någonting annat än sex -den minsta gemensamma nämnaren.

Om du frågar vad bön är, kommer intellektet att säga att det inte är någonting annat än förträngd sexualitet.

Fråga intelligensen vad sex är för något ,och den kommer att svara att det är själva fröet till bönen. Sex är möjlig kärlek.

Intellektet förenklar till det lägsta och reducerar allt till lägsta möjliga nivå. Frågar du intellektet vad en lotusblomma är, svarar det att den är ingenting, bara en illusion; verkligheten är dy - därför att lotusblomman stiger upp ur dyn och återvänder till dyn. Dyn är det verkliga, lotusblomman är bara en illusion. Dyn förblir, lotusen kommer och går.

Fråga intelligensen vad dy är för något och intelligensen kommer att svara: ”dy har den inneboende möjligheten att bli till en lotusblomma”. Dyn försvinner och miljontals lotusblommor slår ut.

Intelligensen går mot det högre och högre och högre och all strävan handlar om att nå existensens yttersta höjdpunkt. Därför att saker och ting kan förklaras bara utifrån det högre, inte genom det lägre. Man kan inte förklara genom det lägre, man bortförklarar. När för mycket tonvikt läggs vid det lägre, då går all skönhet, all sanning och allt gott förlorat. Allting som har någon mening går förlorat. Sen börjar man ropa: ”Var finns meningen med livet?.”

I västerlandet har vetenskapen förstört alla värden och reducerat allting till materia. Nu oroar sig alla över vad som är meningen med livet, för mening tillhör den högre helheten. Du är ensam och du undrar: " Vad är meningen med livet? ".Så blir du förälskad i en kvinna, och en viss mening uppstår. Nu har två blivit ett : en aning högre. En ensamstående man är lite lägre än ett par. Ett par är lite högre. Två delar har förenats till ett. Två motsatta krafter har blandats, den kvinnliga och den manliga energin. Nu är det mera som en cirkel.

Därför har vi i Indien begreppet ardhanarishwar. Shiva avbildas som till hälften kvinna och till hälften man. Begreppet ardhanarishwar säger att mannen är en halva, och kvinnan är en halva. När en man och en kvinna möts i djup kärlek, då uppstår en högre verklighet, helt klart större, mer komplex eftersom det är två energier som möts.

Så föds ett barn, och nu finns det en familj- mer mening. Nu känner fadern mening med sitt liv : barnet måste fostras. Han älskar barnet, han arbetar hårt, men arbetet är inte längre arbete. Han arbetar för sitt barn, för sin älskade, för sitt hem. Han arbetar, men arbetets slitsamhet är borta. Han släpar sig inte längre fram. Trött efter dagens arbete dansar han ändå hemåt. När han möter leendet i barnets ansikte känner han sig oerhört lycklig. Familjen är en högre enhet än ett par, och så vidare på samma sätt. Och gud är ingenting annat än alltings gemenskap, den största av alla familjer.

Det är därför som jag kallar dessa orangeklädda människor*) min familj. Jag skulle vilja att ni försvinner i helheten. Jag skulle vilja att ni absorberades så fullt ut av helheten, att ni förblir individer, men att ni blir del av en större enhet, större än ni själva. Mening uppstår genast, så fort du tar del av en större helhet.

När en poet skriver en dikt uppstår mening - för poeten är inte ensam; han har skapat något. När en dansare dansar, då uppstår mening.

*)Not: Oshos lärjungar gick orange och rödklädda på 1970-talet, när denna text tillkom.

När en mor föder ett barn uppstår mening. När du är för dig själv, avskuren från allting annat, isolerad som en ö, då saknar du mening. I förening med andra blir du meningsfull. Ju större helhet, desto större mening. Därför påstår jag att gud är den största helhet man kan föreställa sig, och utan gud går det inte att uppnå den högsta meningen. Gud är ingen person; gud sitter inte någonstans. Såna idéer är bara korkade. Gud är tillvarons totala närvaro, själva varat, själva grunden för varat.

Gud existerar överallt där det finns förening; där det finns yoga, där träder gud in i tillvaron. Du är ute och går i din ensamhet och gud sover djupt, då får du syn på någon och ler, gud väcks till liv, den andra har kommit med i bilden. Ditt leende är inte isolerat, det är en bro. Du har lagt ut en bro mot den andra. Den andra har också svarat med ett leende. Mellan er båda uppstår den rymd som jag kallar gud, en liten skälvning.

När du kommer till ett träd, och du sitter ner vid sidan av trädet, fullständigt omedveten om trädets existens, då sover gud djupt. Så plötsligt ser du på trädet, och en våg av känslor för trädet och gud har trätt fram.

Där det finns kärlek, där finns gud; där det finns gensvar, där finns gud. Gud är utrymmet , det finns där det finns förening. Därför säger jag att kärleken är guds renaste möjlighet, därför att den är den mest subtila föreningen av energier.

På grund av detta insisterar de gudshängivna baulerna på att kärleken är gud. Glöm gud, det räcker med kärleken. Men glöm aldrig bort kärleken, för bara gud räcker inte.Intelligens är urskiljningsförmåga, insikt. Nyckelordet är sanning; sat. En människa som rör sig genom intelligensen rör sig mot sat, sanningen.

nr 6. MEDITATION

Högre än intelligensen är den sjätte religionstypen.

Jag kallar den meditationens religion.

Meditation är uppmärksamhet, medvetenhet, spontanitet; det som baulerna*) kallar sahaja manush, den spontana människan.

Friheten är icketraditionell, den är radikal, revolutionär, individuell.

Nyckelordet är chit, medvetenhet.

Intelligensen är fortfarande den högsta formen av intellekt.

Intelligensen är den renaste formen av intellekt.

Det är en och samma stege: intellekt är när man klättrar nedåt på stegen,

*)Not: Baulerna (“The Bauls”), är en gudshängiven sekt I Bengalen. Man tillber gud med extatisk dans och sång och gudomlig galenskap. Denna text utgör en bakgrund till att sätta in deras religion i ett större sammanhang.

intelligens är när man klättrar uppåt. Men det är samma stege. I meditation kastar man stegen.

Nu är det slut med all rörelse längs stegen, både uppåt och nedåt.

Nu är det slut med all rörelse - men inombords finns ett tillstånd av stillhet, ickerörelse,

ett försjunkande i och drunknande ner i sig själv.

Intellektet riktar sig mot det andra ; intelligensen riktar sig också mot det andra. Intellektet sönderdelar det andra, intelligensen sammanfogar det andra, men båda riktar sig mot det andra.

Så om du förstår mej rätt, kallar jag inte de fyra första religionstyperna för religion. De är pseudoreligioner. Verklig religion börjar med den femte religionstypen och den är den lägsta, men verklig.

Den sjätte religionstypen är meditationens, medvetenhetens religionstyp, chit.

Man försjunker helt enkelt i sig själv. Man släpper alla riktningar, släpper alla dimensioner. Man försöker helt enkelt att vara sig själv, man försöker helt enkelt att bara vara.

Där finner vi Zen, i den sjätte religionstypen.

Själva ordet ”Zen” betyder dhyana, meditation.

nr 7. SÄLLHETENS RELIGION

Sedan kommer den högsta religionstypen, den sjunde : extasens religion, samadhi.

Precis som den femte religionstypen har nyckelordet sat, sanning, och den sjätte typen, meditationsreligionen, har nyckelordet chit, medvetenhet, så har den sjunde, den högsta, anand, sällhet, extas. Detta är nyckelordet: sat-chit-ananda. Sanning, medvetenhet, extas.

Baulerna tillhör den sjunde typen - glädjens, firandets, sångens och dansens, extasens religion - anand. De gör meditationen enormt glädjefylld - för den som är meditativ kan också bli sorgsen. Man kan vara meditativ och bli väldigt tyst och stilla och gå miste om sällheten. För meditationen kan göra dej tyst och alldeles stilla, men om inte dansen föds där, då är det något som fattas. Stillhet, frid är gott och mycket vackert, men det är ändå något som saknas ; sällheten saknas. När friden börjar dansa då är den sällhet, lycksalighet.

När friden blir aktiv, överflödande, då är den sällhet. När lycksaligheten är inkapslad i ett frö, då är den frid.

Och när fröet har grott och inte bara det, utan när trädet står i blom,

och blommorna har slagit ut och fröet har blivit blomma, då är det samadhi.

Det är den högsta formen av religion.

Stillheten måste dansa och tystnaden sjunga.

Och om inte ditt innersta förverkligande blir till ett skratt,

då är det ännu något som fattas.

Något återstår som måste göras.

27.5 2002