Vigyan Bhairav Tantra, Vol 1

Chapter #14

Chapter title: Changing the direction of energy

17 November 1972 pm in Woodlands, Bombay

               Question 1

IF ENLIGHTENMENT AND SAMADHI MEAN TOTAL CONSCIOUSNESS, COSMIC CONSCIOUSNESS, ALL-PERVADING CONSCIOUSNESS, THEN IT SEEMS VERY STRANGE TO CALL THIS STATE OF COSMIC CONSCIOUSNESS CENTERING, AS THE WORD `CENTERING' IMPLIES ONE-POINTEDNESS. WHY IS COSMIC CONSCIOUSNESS, OR SAMADHI, CALLED CENTERING?

Centering is the path, not the goal. Centering is the method, not the result. Samadhi is not called centering; centering is the technique to samadhi. Of course, they look contradictory because when one realizes, becomes enlightened, there is no center left.

Jacob Boehme has said that when one comes to the divine it can be described in two ways: either the center is everywhere now, or the center is nowhere; both mean the same thing. So the word `centering' seems contradictory, but the path is not the goal and the method is not the result. And method can be contradictory. So we have to understand it because these one hundred and twelve methods are methods of centering.

But once you become centered you will explode. Centering is just to gather yourself totally at one point. Once you are gathered at one point, crystallized at one point, that point explodes automatically. Then there is no center -- or then the center is everywhere. So centering is a means to explode.

Why does centering become the method? If you are not centered your energy is unfocused, it cannot explode. It is spread out; it cannot explode. Explosion needs great energy. Explosion means that now you are not spread out -- you are at one point. You become atomic; you become, really, a spiritual atom. And only when you are centered enough to become an atom can you explode. Then there is an atomic explosion.

That explosion is not talked about because it cannot be, so only the method is given. The result is not talked about. It cannot be talked about. If you do the method the result will follow, and there is no way to express it.

So remember this: basically, religion never talks about the experience itself, it talks only about the method; it shows the how, not the what. The what is left to you. If you do the how, the what will come to you. And there is no way to convey it. One can know it, but he cannot convey it. It is such an infinite experience that language becomes useless. The vastness is such that no word is capable of expressing it. So only the method is given.

Buddha is reported to have said continuously for forty years, "Do not ask me about the truth, about the divine, about nirvana, liberation. Do not ask me anything about such things. Just ask me how to reach there. I can show you the path, but I cannot give you the experience, not even in words." The experience is personal; method is impersonal. Method is scientific, impersonal; experience is always personal and poetic.

What do I mean when I differentiate in this way? Method is scientific. If you can do it, centering will result. That centering is bound to result if the method is done. If the centering is not happening, then you can know that you are missing the point somewhere. Somewhere you have missed the method; you have not followed it. Method is scientific; centering is scientific; but when the explosion comes to you, it is poetic.

By poetic, I mean every one of you will experience it in a different way. Then there is no common ground. And everyone will express it in a different way. Buddha says something, Mahavir says something, Krishna says something else, and Jesus, Mohammed, Moses and Lao Tsu, they all differ -- not in methods, but in the way they express their experience. Only on one thing do they all agree, that whatsoever they are saying is not expressing that which they have felt. Only on that one point do they agree.

Still, they try. Still, they try to convey somehow, to hint. It seems impossible, but if you have a sympathetic heart something may be conveyed. But that needs a deep sympathy and love and reverence. So really, whenever something is conveyed it doesn't depend on the conveyer, it depends on you. If you can receive it in deep love and reverence, then something reaches you. But if you are critical about it, then nothing reaches. Firstly, it is difficult to express. And even if it is expressed you are critical -- then the message becomes impossible; there is no communication.

The communication is very delicate. That is why in all these one hundred and twelve methods it has been left out completely -- only hinted at. Shiva says so many times: "Do this, and then the experience," and then he becomes silent. "Do this, and then the blessing," and then he becomes silent.

"The blessing, the experience, the explosion": beyond them there is personal experience. With that which cannot be expressed, it is better not to try to express it -- because if expression is tried with that which cannot be expressed, it will be misunderstood. So Shiva is silent. He is talking simply of methods, techniques, of how to do it.

But centering is not the end; it is just the path. And why does centering happen, develop, grow into an explosion? Because if much energy is centered at one point, the point will explode. The point is so small and the energy is so great, the point cannot contain it; hence the explosion.

This bulb can contain a particular quantity of electricity. If there is more electricity, the bulb will explode. That is the reason for centering: the more you are centered, the more energy is at your center. The moment there is much energy, the center won't be able to contain it. It will explode.

So it is scientific; it is just a scientific law. And if the center is not exploding, that means you are still not centered. Once you are centered, immediately the explosion follows. There is no time gap. So if you feel that the explosion is not coming, it means that you are still not focused. Still you do not have one center, still you have many centers, still you are divided, still your energy is dissipated, still your energy is moving out.

When the energy moves out you are just being emptied of energy, dissipated. Ultimately you will become impotent. Really, when death comes you have already died; you are just a dead cell. You have been constantly throwing energy outward -- so whatsoever may be the quantity of energy, within a period you will become empty. Outgoing energy means death. You are dying every moment; your energy is being emptied; you are throwing your energy, dissipating it.

They say that even the sun which has been there for millions and millions of years, such a great reservoir of energy, is being emptied constantly. And within four billion years it will die. The sun will die simply because there will be no energy to radiate. Every day it is dying because the rays are carrying its energy toward the boundaries of the universe, if there are any boundaries. The energy is going out.

Only man is capable of transforming and changing the direction of energy. Otherwise death is a natural phenomenon -- everything dies. Only man is capable of knowing the immortal, the deathless.

So you can reduce this whole thing into a law. If energy is moving out, death will be the result and you will never know what life means. You can only know a slow dying. You can never feel the intensity of being alive. If energy moves out then death is the automatic result -- of anything, whatsoever. If you can change the direction of energy -- energy not moving out, but moving in -- then a mutation, a transformation happens.

Then this energy coming in becomes centered at one point in you. That point is just near the navel -- because really, you are born as a navel. You are connected with your mother at the navel. The life energy of the mother is being poured into you through the navel. And once the navel cord is cut, you are separated from the mother, you become an individual. Before that you are not an individual, just part of your mother.

So real birth takes place when the navel cord is cut. Then the child takes its own life, becomes its own center. That center is bound to be just at the navel, because through the navel the energy comes to the child. That was the connecting link. And still, whether you are aware or not, your navel remains the center.

If energy begins to pour in, if you change the direction of the energy so that it comes in, it will hit the navel. It will go on coming in and become centered at the navel. When it is so much that the navel cannot contain it, that the center cannot contain it any longer, the center explodes. In that explosion, again you are no longer an individual. You were not an individual when you were connected with your mother; again you will not be an individual.

A new birth has taken place. You have become one with the cosmos. Now you do not have any center; you cannot say "I." Now there is no ego. A Buddha, a Krishna, goes on talking and using the word 'I'. That is simply formal; they do not have any ego. They are NOT.

Buddha was dying. The day he was to die, many, many people, disciples, sannyasi, gathered, and they were sad; they were weeping and crying. So Buddha asked, "Why are you weeping?" Someone said, "Because soon you will be no more."

Buddha laughed and said, "But I have been no more for forty years. I died the day I became enlightened. The center has not been there for forty years. So do not weep, do not be sad. No one is dying now. I am no more! But still the word `I' has to be used even to denote that I am no more."

Energy moving in is the whole of religion, is what is meant by the religious search. How to move the energy, how to create a total about turn? These methods help. So remember, centering is not samadhi, centering is not the experience. Centering is the door to the experience, and when there is the experience there is no centering. So centering is just a passage.

You are not centered now: you are multi-centered really. That is why I say you are not centered now. When you become centered, there is only one center. Then the energy that has been moving to multi-centers has come back; it is a homecoming. Then you are at your center; then... explosion. Again the center is no more, but then you are not multi-centered. Then there is no center at all. You have become one with the cosmos. Then existence and you mean one and the same thing.

For example, an iceberg is floating in the sea. The iceberg has a center of its own. It has a separate individuality; it is separate from the ocean. Deep down it is not separate, because it is nothing but water at a particular degree of temperature. The difference between the ocean water and the iceberg is not in their nature -- naturally, they are the same. The difference is only of temperature. And then the sun rises, and the atmosphere becomes hot, and the iceberg begins to melt. Then there is no iceberg: it has melted. Now you cannot find it because there is no individuality, no center in it. It has become one with the ocean.

In you and in Buddha, in those who were crucifying Jesus and in Jesus, in Krishna and in Arjuna, there is no difference in nature. Arjuna is like an iceberg and Krishna is like an ocean. There is no difference in nature. They both are one and the same, but Arjuna has a form, a name -- an individual, isolated existence. He feels, "I am."

Through these methods of centering, the temperature will change, the iceberg will melt, and then there will be no difference. That oceanic feeling is samadhi; that being an iceberg is mind. And to feel oceanic is to be a no-mind.

Centering is just the passage, the point of transformation from which the iceberg will be no more. Before it there was no ocean -- only an iceberg. After it there will be no iceberg -- only ocean. The oceanic feeling is samadhi: it is to feel oneself one with the whole.

But I am not saying to think oneself one with the whole. You can think, but thinking is before centering; that is not realization. You do not know -- you have only heard; you have read. You wish that someday this may happen to you also, but you have not realized. Before centering you can go on thinking, but that thinking is of no use. After centering there is no thinker. You know! It has happened! You are no more; only the ocean is. Centering is the method. Samadhi is the end.

Nothing has been said about what happens in samadhi because nothing can be said. And Shiva is very scientific. He is not interested at all in telling. He is telegraphic; he will not use a single extra word. So he simply hints: "The experience, the blessing, the happening." Not only this, sometimes he will simply say, "Then." He will say, "Be centered between two breaths and THEN." And then he will stop. Then sometimes he will simply say, "Be in the middle, just in the middle between two extremes, and THAT."

These are indications -- "That, then, the experience, the blessing, the happening, the explosion." But then he stops completely. Why? We would like him to say something more.

Two reasons. One: THAT cannot be explained. Why can it not be explained? There are thinkers -- for example, modern positivists, language analysts and others in Europe -- who say that which can be experienced can be explained. And they have a point to make. They say if you can experience it, then why cannot you  tell of it. After all, what is an experience? You have understood it, so why can you not make it understood for others? So they say that if there is any experience, then it can be expressed. And if you cannot express it, it shows simply that there is no experience. Then you are a muddlehead -- confused, blurred. And if you cannot even express it, then there is no possibility that you will be able to experience.

Because of this standpoint, they say religion is all hokum. Why can you not express it if you can say you have experienced? Their point appeals to many, but their argument is baseless. Leave aside religious experiences, ordinary experiences also cannot be explained and expressed -- very simple experiences.

I have a pain in my head, and if you have never experienced a headache, I cannot explain to you what a headache means. That doesn't mean that I am muddleheaded; that doesn't mean that I am only thinking and I am not experiencing. The headache is there. I experience it in its totality, in its full painfulness. But if you have not experienced a headache, it cannot be explained, it cannot be expressed to you. If you also have experienced it, then of course there is no problem, it can be expressed.

Buddha's difficulty is that he has to talk with non-buddhas -- not non-Buddhists, because non-Buddhists can also be buddhas. Jesus is a non-Buddhist, but he is a buddha. Because Buddha is to communicate with those who have not experienced, there is a difficulty. You do not know what a headache is. There are many who have not known headaches. They have only heard the word; it means nothing to them.

You can talk with a blind man about light, but nothing is conveyed. He hears the word `light', he hears the explanation. He can understand the whole theory of light, but still the word `light' conveys nothing to him. Unless he can experience, communication is impossible. So note it: communication is possible only if two persons are communicating who have had the same experience.

We are able to communicate in ordinary life because our experiences are similar. But even then, if one is going to split hairs then there will be difficulties. I say the sky is blue and you also say the sky is blue, but how are we to decide that my experience of blue and your experience of blue is the same? There is no possible way to decide.

I may be looking at one shade of blue and you may be looking at a different shade of blue, but what I am looking at inside, what I am experiencing, cannot be conveyed to you. I can simply say "blue." You also say "blue," but blue has a thousand shades -- and not only shades, `blue' has thousands of meanings. In my pattern of mind, blue may mean one thing. To you it may mean something else, because blue is not the meaning. The meaning is always in the pattern of the mind. So even in common experiences it is difficult to communicate.

Moreover, there are experiences which are of the beyond. For example, someone has fallen in love. He experiences something. His whole life is at stake, but he cannot explain what has happened to him, what is happening to him. He can weep, he can sing, he can dance; these are indications that something is happening in him. But what is happening in him? When love happens to someone, what is happening really? And love is not very uncommon. It happens to everyone in some way or other. But still, we have not been able to express yet what happens inside.

There are persons who feel love as a fever, as a sort of disease. Rousseau says that youth is not the peak of human life, because youth is prone to the disease called love. Unless one becomes so old that love loses all meaning, mind remains muddled and puzzled. So wisdom is possible only in very, very old age. Love will not allow you to be wise -- that is his feeling.

There are others who may feel differently. Those who are really wise will become silent about love. They will not say anything -- because the feeling is so infinite, so deep, that language is bound to betray it. And if it is expressed then one feels guilty, because one can never do justice to the feeling of the infinite. So one remains silent: the deeper the experience, the less the possibility of expression.

Buddha remained silent about God not because there is no God. And those who are very much vocal about God really show they have no experience. Buddha remained silent. Whenever he would go to any town, he would declare, "Please, do not ask anything about God. You can ask anything, but not about God."

Scholars, pundits, who had no experience really but only knowledge, started talking about Buddha and creating rumors, saying, "He is silent because he doesn't know. If he knows then why will he not say?" And Buddha would laugh. That laughter could be understood only by very few.

If love cannot be expressed, then how can God be expressed? Then any expression is harmful -- that is one thing. That is why Shiva is silent about the experience. He goes to the point from where a finger can be used as an indication -- "Then, that, the experience" -- and then he becomes silent.

The second reason is: even if it can be expressed in a certain way, even if it can be expressed only partially... Even if it cannot be expressed, really, then too some parallels can be created to help. But those too Shiva is not using, and there is a reason. It is because our minds are so greedy that whenever something is said about that experience the mind clings to it. And then the mind forgets the method and remembers only the experience, because method needs effort -- a long effort which is sometimes tedious, sometimes dangerous. A long sustained effort is needed.

So we forget about the method. We remember the result and we go on imagining, wishing, desiring the result. And one can fool oneself very easily. One can imagine that the result has been achieved.

Someone was here a few days before. He is a sannyasin -- an old man, a very old man. He took sannyas thirty years ago; now he is near seventy. He came to me and he said, "I have come to make some inquiries, to know something."

So I asked him, "What do you want to know?"

Suddenly he changed. He said, "No, not to know really -- just to meet you, because whatsoever can be known I have known already."

For thirty years he has been imagining, desiring -- desiring bliss, divine experiences -- and now, at this late age, he has become weak and death is near. Now he is creating hallucinations that he has experienced. So I told him, "If you have experienced, then keep silent. Be here with me for a few moments because then there is no need to talk."

Then he became restless. He said, "Okay!  Then suppose that I have not experienced. Then tell me something."

So I told him, "There is no possibility with me to suppose anything. Either you have known or you have not known," I said. "So be clear about it. If you have known, then keep quiet. Be here for a few moments and then go. If you have not known, then be clear. Then tell me so."

Then he was puzzled. He had come to inquire about some methods. Then he said, "Really, I have not experienced, but I have been thinking so much about AHAM BRAHMASMI -- I am the BRAHMAN -- that sometimes I forget that I have only been thinking. I have repeated it so much, day and night, for thirty years continuously, that sometimes I completely forget that I have not known this. It is just a borrowed saying."

It is difficult to remember what is knowledge and what is experience. They get confused; they get mingled and mixed. And it is very easy to feel that your knowledge has become your experience. The human mind is so deceptive, so cunning, that that is possible. That is another reason why Shiva has remained silent about the experience. He will not say anything about it. He goes on talking about methods, remaining completely silent about the result. You cannot be deceived by him.

That is one of the reasons why this book, one of the most significant of books, has remained altogether unknown. This VIGYANA BHAIRAVA TANTRA is one of the most significant books in the world. No Bible, no Veda, no Gita is so significant, but it has remained completely unknown. The reason? It contains only simple methods without any possibility for your greed to cling to the result.

The mind wants to cling to the result. The mind is not interested in the method; it is interested in the end result. And if you can bypass the method and reach the result, the mind will be extremely happy.

Someone was asking me, "Why so many methods? Kabir has said, 'SAHAJ SAMADHI BHALI -- be spontaneous.' Spontaneous ecstasy is good, so there is no need of methods."

I told him, "If you have achieved SAHAJ SAMADHI -- spontaneous ecstasy -- then of course no method is useful; there is no need. Why have you come here?"

He said, "I have not achieved yet, but I feel that SAHAJ -- the spontaneous -- is better."

"But why do you feel that the spontaneous is better?" I said. Because no method is suggested, the mind feels good that you have nothing to do -- and without doing, you can have EVERYTHING !

Because of this Zen has become a craze in the West -- because Zen says, achieve it effortlessly; there is no need of effort. Zen is right; there is no need for an effort. But remember, to achieve this point of no-effort you will need a long, long effort. To achieve a point where no effort is needed, to achieve a point where you can remain in non-doing, a long effort will be needed. But the superficial conclusion that Zen says no effort is needed has become very appealing in the West. If no effort is needed then the mind says: this is the right thing, because you can do it without doing anything. But no one can do it.

Suzuki, who made Zen known in the West, has done a service and also a disservice. And the disservice will remain for a longer period. He was a very authentic man, one of the most authentic men of this century, and for his whole life he struggled to carry the message of Zen to the West. And alone, with his own effort, he made it known in the West. And now there is a craze; there are Zen friends all over the West. Nothing appeals like Zen now.

But the point is missed. The appeal has come only because Zen says no method is needed, no effort is needed. You do not have to do anything; spontaneously it flowers.

This is right -- but you are not spontaneous, so it will never flower in you. To be spontaneous... It looks absurd and contradictory, because for you to be spontaneous many methods are needed to purify you, to make you innocent so that you can be spontaneous. Otherwise you cannot be spontaneous in anything.

This VIGYANA BHAIRAVA TANTRA was translated into English by Paul Reps. He has written a very beautiful book, ZEN FLESH, ZEN BONES, and just in the appendix he included this book VIGYANA BHAIRAVA TANTRA. The whole book is concerned with Zen; just in the appendix he added this book also, the one hundred and twelve methods, and he called it a pre-Zen writing. Many Zen followers didn't like this because they said, "Zen says no effort is needed, and this book is concerned only with effort. This book is concerned only with methods, and Zen says no method, no effort is needed. So it is anti-Zen, not pre-Zen." Superficially they are right, but deep down they are not, because to achieve a spontaneous being one has to travel a long way.

One of Gurdjieff's disciples, Ouspensky, used to say, whenever someone would come to him to ask about the path, "We don't know anything about the path. We only teach about some footpaths which lead to the path. The path is not known to us." Do not think that you are already on the path. Even the path is far away. From where you are, from that point, even the path is far away. So first you have to reach to the path. Ouspensky was a very humble man, and it is very difficult to be religious and to be humble -- very, very difficult, because once you begin to feel that you know, the head goes mad. He would always say, "We don't know anything about the path. It is very far away, and there is no need just now to discuss it." Wherever you are, first you have to create a link, a small bridge, a footpath which will lead you to the path.

Spontaneity -- SAHAJ YOGA -- is very far away from you. In the place where you are, you are totally artificial, cultivated and cultured. Nothing is spontaneous -- NOTHING, I say, is spontaneous. When nothing is spontaneous in your life, how can religion be spontaneous? When nothing is spontaneous, even love is not spontaneous. Even love is a bargain, even love is a calculation, even love is an effort. Then nothing can be spontaneous. And then to explode spontaneously into the cosmos is impossible.

From the situation you are in, from that situation it is impossible. First you will have to throw away all your artificiality, all your false attitudes, all your cultivated conventions, all your prejudices. Only then will a spontaneous happening be possible. These methods will help you to come to a point from where nothing is needed to be done -- just your being is enough. But mind can deceive. And mind easily deceives, because then it can get consolation.

Shiva never talks about any result, just methods. Remember this emphasis. Do something, so that a moment may be possible when nothing is needed, when your central being can just dissolve into the cosmos. But that has to be achieved. Zen's appeal is for the wrong reasons, and the same is true for Krishnamurti, because he says no yoga is needed, no method is needed. Really, he says there is no method of meditation. He is right.

He is right, but Shiva says these one hundred and twelve methods of meditation are there, and Shiva is also right. And as far as YOU are concerned, Shiva is more right. And if you have to choose between Krishnamurti and Shiva, then choose Shiva. Krishnamurti is of no use to you. Even this can be said to help you -- that Krishnamurti is absolutely wrong. Remember, I say to help you. And he is harmful. That too I say to help you, because if you get into his argument you will not achieve samadhi. You will achieve only one conclusion -- that no method is needed. And that is dangerous. For you method is needed!

There comes a moment when no method is needed, but that moment has not come for you yet. And before that moment, to know about something that is ahead is dangerous. That is why Shiva is silent. He will not say anything of the future, of what will happen. He simply sticks to you, to what you are and what is to be done with you. Krishnamurti goes on talking in terms which cannot be understood by you.

The logic can be felt. The logic is right; it is beautiful.  It will be good if you can remember the logic of Krishnamurti.  He says that if you are doing some method, then who is doing that method? The mind is doing it. And how can any method done by mind dissolve mind? Rather, on the contrary, it will strengthen it more; it will strengthen your mind more. It will become a conditioning, it will be false.

So meditation is spontaneous; you cannot do anything about it. What can you do about love? Can you practice any method for how to love? If you practice, then your love will be false. It happens, it cannot be practiced. If even love cannot be practiced, how can prayer be practiced? How can meditation be practiced?

The logic is exactly, absolutely right -- but not for you, because by listening to this logic continuously you will be conditioned by this logic. And those who have been listening to Krishnamurti for forty years are the most conditioned persons I have come across. They say there is no method, and still they are nowhere.

I say, "You have understood there is no method and you do not practice any method, but has the spontaneity flowered in you?" They say, "No!"

And if I tell them, "Then practice some method," immediately their conditioning comes in. They say, "There is no method."

They have not been practicing any method, and samadhi has not happened. And if you tell them, "Then try some method," they say there is no method. So they are in a dilemma. They have not moved an inch, and the reason is that they have been told something which was not for them.

It is like teaching a small child about sex. You can go on teaching, but you are saying something which is as yet meaningless for the child. And your teaching will be dangerous because you are conditioning his mind. It is not his need;  he is not concerned with it. He doesn't know what sex means because his glands are still not functioning; his body is still not sexual. His energy has not yet moved biologically to the sex center, and you are talking to him. Because he has ears, do you think that anything can be taught to him? Because he can nod his head, do you think you can teach him anything?

You can teach, and your teaching can become dangerous and harmful. Sex is not an inquiry for him, it has not become a problem for him. He has not reached that point of maturity where sex becomes significant. Wait! When he begins to inquire, when he matures and when he asks questions, then tell him. And never tell more than he can understand, because that more will become a burden on his head. It is the same with the phenomenon of meditation.

You can be taught only about methods, not about results -- that is taking a jump. And without getting a foothold on the method, taking the jump is simply a cerebral affair, a mental affair. And then you will always miss the method.

It is like small children doing arithmetic. They can always go to the back of the book and can know the answer. The answer is there; at the back of the book, the answers are given. They can look at the question, then they can go to the back and know the answer. And once a child knows the answer it is very difficult for him to learn the method, because there seems to be no need. When he already knows the answer, there is no need.

And really, he will do the whole thing in reverse order. Then through any false, pseudo method he will arrive at the answer. He knows the real thing, he knows the answer, so he can arrive at the answer by just creating a false method. And this happens so much in religion that it seems, as far as religion is concerned, everyone is just doing what children do.

The answer is not good for you. The question is there, the method is there, and the answer must be reached by you. No one else should give you the answer. The real teachers do not help you to know the answer before the process is done, they simply help you to go through the process. In fact, even if you have known somehow, even if you have stolen some answer from somewhere, they will say that this is wrong. It may not be wrong, but they will say, "This is wrong. Throw this -- it is not needed." They will debar you from knowing the answer before you really come to know it. That is why no answer is given.

Shiva's beloved, Devi, has asked him questions. He is giving simple methods. The question is there, the method is there. The answer is left for you to work out, to live out.

So remember, centering is the method, not the result. The result is cosmic, oceanic experience. There is no center then.

The second question:

Vigyan Bhairav Tantra, volym 1

Kapitel 14

Att förändra energins riktning

17 november 1972, kväll – Woodlands, Bombay

Fråga 1

Om upplysning och samadhi betyder total medvetenhet, kosmisk medvetenhet, allgenomträngande medvetenhet, då verkar det mycket märkligt att kalla detta tillstånd av kosmisk medvetenhet för centrering, eftersom ordet ”centrering” antyder enpunktighet. Varför kallas kosmisk medvetenhet, eller samadhi, för centrering?

Centrering är vägen, inte målet. Centrering är metoden, inte resultatet. Samadhi kallas inte centrering; centrering är tekniken som leder till samadhi. Naturligtvis kan detta verka motsägelsefullt, eftersom när någon förverkligar, när någon blir upplyst, finns inget centrum kvar.

Jakob Böhme har sagt att när man når det gudomliga kan det beskrivas på två sätt: antingen är centrum nu överallt, eller också finns centrum ingenstans. Båda betyder samma sak. Därför kan ordet ”centrering” förefalla motsägelsefullt. Men vägen är inte målet, och metoden är inte resultatet. Och en metod kan mycket väl vara motsägelsefull. Det är därför vi måste förstå detta, eftersom dessa etthundratolv metoder alla är metoder för centrering.

Men när du väl blir centrerad kommer du att explodera. Centrering betyder helt enkelt att samla dig själv fullständigt i en enda punkt. När du är helt samlad i en punkt, kristalliserad i en punkt, exploderar den punkten automatiskt. Då finns inget centrum kvar – eller också är centrum överallt. Centrering är alltså ett medel för explosion.

Varför blir då centrering metoden? Därför att om du inte är centrerad är din energi ofokuserad; den kan inte explodera. Den är utspridd. Explosion kräver enorm energi. Explosion betyder att du inte längre är utspridd – du är samlad i en enda punkt. Du blir atomisk; du blir i själva verket en andlig atom. Och först när du är tillräckligt centrerad för att bli en atom kan du explodera. Då sker en atomisk explosion.

Om den explosionen talas det inte, eftersom den inte kan beskrivas. Därför ges endast metoden. Resultatet talas det inte om. Det kan inte talas om. Om du gör metoden kommer resultatet att följa, och det finns inget sätt att uttrycka det.

Kom därför ihåg detta: religion talar i grunden aldrig om själva upplevelsen, utan endast om metoden. Den visar hur, inte vad. Vadet lämnas åt dig. Om du gör hur, kommer vadet till dig. Och det finns inget sätt att förmedla det. Man kan känna det, men man kan inte överföra det. Upplevelsen är så oändlig att språket blir oanvändbart. Vidden är sådan att inget ord kan uttrycka den. Därför ges endast metoden.

Det berättas att Buddha under fyrtio år ständigt sade:
”Fråga mig inte om sanningen, om det gudomliga, om nirvana, om befrielse. Fråga mig inte om sådana ting. Fråga mig bara hur man når dit. Jag kan visa vägen, men jag kan inte ge dig upplevelsen – inte ens i ord.”

Upplevelsen är personlig; metoden är opersonlig. Metoden är vetenskaplig och opersonlig; upplevelsen är alltid personlig och poetisk.

Vad menar jag när jag skiljer på detta sätt? Metoden är vetenskaplig. Om du gör den, kommer centrering att ske. Den är bunden att ske om metoden utförs. Om centreringen inte sker, kan du veta att du har missat något. Någonstans har du missat metoden; du har inte följt den. Metoden är vetenskaplig; centreringen är vetenskaplig. Men när explosionen sker, är den poetisk.

Med poetisk menar jag att var och en av er kommer att uppleva den på sitt eget sätt. Då finns ingen gemensam grund. Och var och en kommer att uttrycka den på sitt eget sätt. Buddha säger något, Mahavira säger något annat, Krishna säger något annat igen; Jesus, Muhammed, Moses och Laozi – de skiljer sig åt, inte i metoderna, utan i hur de uttrycker sin upplevelse. I en enda sak är de alla överens: att vad de än säger inte uttrycker det de faktiskt har upplevt. Endast i detta är de helt eniga.

Ändå försöker de. Ändå försöker de antyda, på något sätt förmedla något. Det verkar omöjligt, men om du har ett mottagligt hjärta kan något ändå nå fram. Men det kräver djup sympati, kärlek och vördnad. I själva verket beror det aldrig på den som förmedlar, utan på dig. Om du kan ta emot i djup kärlek och vördnad, då kan något nå dig. Men om du är kritisk, når ingenting fram. För det första är det svårt att uttrycka; och även om det uttrycks, om du då är kritisk, blir budskapet omöjligt. Då finns ingen kommunikation.

Kommunikation är mycket skör. Det är därför som i alla dessa etthundratolv metoder upplevelsen helt har utelämnats – endast antytts. Shiva säger gång på gång: ”Gör detta, och sedan upplevelsen”, och sedan blir han tyst. ”Gör detta, och sedan välsignelsen”, och sedan blir han tyst.

”Välsignelsen, upplevelsen, explosionen” – bortom dem finns den personliga erfarenheten. Det som inte kan uttryckas är bättre att inte försöka uttrycka, eftersom det annars missförstås. Därför är Shiva tyst. Han talar helt enkelt om metoder, tekniker, om hur man gör.

Men centrering är inte slutet; det är vägen. Varför leder centrering till en explosion? Därför att om mycket energi samlas i en enda punkt kan den punkten inte bära energin. Punkten är för liten, energin är för stor – därför exploderar den.

En glödlampa kan rymma en viss mängd elektricitet. Om det kommer mer elektricitet exploderar den. Det är därför centrering finns: ju mer du är centrerad, desto mer energi finns i ditt centrum. När energin blir för stor kan centret inte längre hålla den. Då exploderar det.

Detta är vetenskapligt; det är helt enkelt en naturlag. Om centret inte exploderar betyder det att du ännu inte är centrerad. När centrering sker följer explosionen omedelbart. Det finns inget tidsgap. Så om du upplever att explosionen inte kommer, betyder det att du ännu inte är fokuserad. Du har fortfarande flera centra; du är fortfarande splittrad; din energi är fortfarande utspridd; din energi rör sig fortfarande utåt.

När energin rör sig utåt töms du. Du skingras. I slutändan blir du kraftlös. I själva verket är du redan död när döden kommer; du är bara en död cell. Du har ständigt kastat din energi utåt. Oavsett hur stor energimängden än är, kommer du med tiden att bli tom. Utåtgående energi betyder död. Du dör varje ögonblick; din energi töms; du slösar bort den.

Man säger att till och med solen, som funnits i miljoner och åter miljoner år, detta enorma energireservoar, ständigt töms. Inom fyra miljarder år kommer den att dö. Solen dör helt enkelt därför att det inte längre finns någon energi kvar att stråla ut. Varje dag dör den lite grann, eftersom strålarna för dess energi mot universums yttersta gränser – om det nu finns några gränser. Energin rör sig utåt.

Endast människan kan förändra energins riktning. Annars är döden ett naturligt fenomen – allt dör. Endast människan kan erfara det odödliga, det som inte dör.

Så hela detta kan reduceras till en lag: om energin rör sig utåt blir döden resultatet, och du kommer aldrig att veta vad liv är. Du kommer bara att känna ett långsamt döende. Du kan aldrig känna intensiteten av att verkligen vara levande. Om energin rör sig utåt blir döden den automatiska följden – för vad som helst. Men om du kan förändra energins riktning, om energin inte rör sig utåt utan inåt, sker en mutation, en förvandling.

Den energi som rör sig inåt samlas i en punkt inom dig. Den punkten är strax vid naveln – eftersom du i själva verket föds som en navel. Du är förbunden med din mor genom naveln. Moderns livsenergi strömmar in i dig genom naveln. När navelsträngen klipps av, separeras du från modern och blir en individ. Före det är du ingen individ; du är bara en del av din mor.

Den verkliga födelsen sker alltså när navelsträngen klipps. Då tar barnet sitt eget liv, blir sitt eget centrum. Detta centrum är nödvändigtvis vid naveln, eftersom energin kom till barnet genom naveln. Det var förbindelselänken. Och fortfarande, vare sig du är medveten om det eller inte, förblir naveln ditt centrum.

Om energin börjar strömma inåt, om du förändrar dess riktning så att den kommer inåt, kommer den att slå mot naveln. Den fortsätter att strömma in och samlas där. När energin blir så stark att naveln inte längre kan rymma den, exploderar centret. I den explosionen upphör du återigen att vara en individ. Du var inte en individ när du var förbunden med din mor; nu är du återigen inte en individ.

En ny födelse har skett. Du har blivit ett med kosmos. Nu har du inget centrum; du kan inte säga ”jag”. Nu finns inget ego. En Buddha, en Krishna, fortsätter att tala och använda ordet ”jag”. Det är bara formellt; de har inget ego. De är inte.

När Buddha låg för döden hade många lärjungar, sannyasiner, samlats. De var ledsna, de grät. Buddha frågade: ”Varför gråter ni?”
Någon sade: ”Därför att du snart inte finns mer.”

Buddha skrattade och sade: ”Men jag har inte funnits på fyrtio år. Jag dog den dag jag blev upplyst. Centret har inte funnits på fyrtio år. Gråt inte. Var inte ledsna. Ingen dör nu. Jag finns inte längre! Men ändå måste ordet ’jag’ användas, till och med för att säga att jag inte finns.”

Energi som rör sig inåt är hela religionen; det är vad den religiösa sökningen betyder. Hur man vänder energin, hur man skapar en total helomvändning – det är vad dessa metoder hjälper till med.

Kom därför ihåg: centrering är inte samadhi; centrering är inte upplevelsen. Centrering är dörren till upplevelsen, och när upplevelsen finns, finns ingen centrering kvar. Centrering är bara en passage.

Du är inte centrerad nu; du är i själva verket mångcentrerad. När du blir centrerad finns bara ett centrum. Då har energin som rörde sig mot många centra kommit tillbaka – det är en hemkomst. Då är du i ditt centrum, och då… explosion. Och återigen finns inget centrum, men nu är du inte mångcentrerad. Nu finns inget centrum alls. Du har blivit ett med kosmos. Då betyder existensen och du samma sak.

Föreställ dig ett isberg som flyter i havet. Isberget har sitt eget centrum, sin egen individualitet; det är skilt från oceanen. Djupt sett är det inte skilt, eftersom det bara är vatten i ett visst temperaturtillstånd. Skillnaden mellan havsvattnet och isberget är inte deras natur – den är densamma. Skillnaden är endast temperaturen. Sedan stiger solen, atmosfären blir varm, och isberget börjar smälta. Då finns inget isberg kvar. Du kan inte längre hitta det, eftersom det inte finns någon individualitet, inget centrum. Det har blivit ett med oceanen.

Mellan dig och Buddha, mellan de som korsfäste Jesus och Jesus själv, mellan Krishna och Arjuna, finns ingen skillnad i natur. Arjuna är som ett isberg, Krishna som oceanen. De är i grunden desamma, men Arjuna har form, namn, individualitet. Han känner: ”Jag är.”

Genom dessa metoder förändras temperaturen, isberget smälter, och då finns ingen skillnad kvar. Den oceaniska känslan är samadhi; att vara ett isberg är sinne. Att känna sig oceanisk är att vara bortom sinnet.

Centrering är bara passagen, förvandlingspunkten där isberget upphör att vara. Före den fanns bara isberget; efter den finns bara oceanen. Den oceaniska känslan är samadhi – att känna sig ett med helheten.

Men jag säger inte att man ska tänka sig själv som ett med helheten. Du kan tänka, men tänkandet sker före centrering; det är inte förverkligande. Du vet inte – du har bara hört, läst. Du önskar att det en dag ska hända även dig. Före centrering kan du fortsätta att tänka, men detta tänkande är till ingen nytta. Efter centrering finns ingen tänkare. Då vet du. Det har hänt. Du finns inte längre; endast oceanen finns. Centrering är metoden. Samadhi är slutet.

---

Vi kan kommunicera i det vardagliga livet därför att våra erfarenheter i stort sett är likartade. Men även då uppstår svårigheter om man börjar dela hårstrån. Jag säger att himlen är blå, och du säger också att himlen är blå – men hur ska vi avgöra att min upplevelse av blått och din upplevelse av blått är densamma? Det finns inget möjligt sätt att avgöra det.

Jag kanske ser en viss nyans av blått och du kanske ser en annan nyans av blått, men det jag ser inombords, det jag upplever, kan inte förmedlas till dig. Jag kan helt enkelt säga ”blå”. Du säger också ”blå”, men blått har tusen nyanser – och inte bara nyanser: ”blå” har tusentals betydelser. I mitt sinnets mönster kan blått betyda en sak. För dig kan det betyda något annat, eftersom blått inte är betydelsen. Betydelsen finns alltid i sinnets mönster. Så även i vanliga erfarenheter är det svårt att kommunicera.

Dessutom finns det erfarenheter som hör till det bortom. Till exempel: någon blir förälskad. Han upplever något. Hela hans liv står på spel, men han kan inte förklara vad som har hänt honom, vad som händer inom honom. Han kan gråta, han kan sjunga, han kan dansa – detta är tecken på att något händer i honom. Men vad är det som händer i honom? När kärlek drabbar någon, vad är det egentligen som sker? Och kärlek är inte särskilt ovanligt. Det händer alla på ett eller annat sätt. Ändå har vi fortfarande inte kunnat uttrycka vad som sker inombords.

Det finns människor som upplever kärlek som en feber, som en sorts sjukdom. Rousseau säger att ungdomen inte är människans höjdpunkt, eftersom ungdomen är benägen för sjukdomen som kallas kärlek. Om man inte blir så gammal att kärleken förlorar all betydelse, förblir sinnet förvirrat och förbryllat. Visdom är därför endast möjlig i mycket, mycket hög ålder. Kärleken tillåter dig inte att bli vis – det är hans känsla.

Det finns andra som upplever det annorlunda. De som verkligen är visa blir tysta när det gäller kärlek. De säger ingenting – därför att känslan är så oändlig, så djup, att språket ofrånkomligen skulle förråda den. Och om den uttrycks känner man skuld, eftersom man aldrig kan göra rättvisa åt känslan av det oändliga. Därför förblir man tyst: ju djupare erfarenheten är, desto mindre är möjligheten att uttrycka den.

Buddha förblev tyst om Gud inte därför att Gud inte finns. Och de som talar mycket om Gud visar i själva verket att de saknar erfarenhet. Buddha förblev tyst. När han kom till en stad brukade han förklara: ”Var snälla och fråga inte om Gud. Ni kan fråga om vad som helst – men inte om Gud.”

Lärda män, punditer, som i verkligheten inte hade någon erfarenhet utan bara kunskap, började tala om Buddha och skapa rykten. De sade: ”Han är tyst därför att han inte vet. Om han visste, varför skulle han då inte tala?” Och Buddha skrattade. Det skrattet kunde bara förstås av mycket få.

Om kärlek inte kan uttryckas, hur skulle då Gud kunna uttryckas? Då är varje uttryck skadligt – det är en sak. Det är därför Shiva förblir tyst om upplevelsen. Han går fram till den punkt där ett finger kan användas som en antydan – ”sedan”, ”det”, ”upplevelsen” – och därefter blir han tyst.

Det andra skälet är detta: även om det på ett visst sätt kan uttryckas, även om det bara kan uttryckas delvis… även om det egentligen inte kan uttryckas alls, kan man ändå skapa paralleller som hjälp. Men inte heller dessa använder Shiva, och det finns ett skäl till det. Det är därför att våra sinnen är så giriga att så snart något sägs om den upplevelsen, klamrar sig sinnet fast vid det. Och då glömmer sinnet metoden och minns bara upplevelsen – därför att metoden kräver ansträngning, en lång ansträngning som ibland är mödosam, ibland farlig. En långvarig och ihärdig ansträngning behövs.

Så vi glömmer metoden. Vi minns resultatet och fortsätter att föreställa oss, önska, begära resultatet. Och man kan lura sig själv mycket lätt. Man kan inbilla sig att resultatet redan har uppnåtts.

En man var här för några dagar sedan. Han är en sannyasin – en gammal man, mycket gammal. Han tog sannyas för trettio år sedan; nu är han nära sjuttio. Han kom till mig och sade: ”Jag har kommit för att göra några efterforskningar, för att få veta något.”

Jag frågade honom: ”Vad är det du vill veta?”

Plötsligt förändrades han. Han sade: ”Nej, egentligen inte för att veta – bara för att träffa dig, för allt som kan vetas har jag redan vetat.”

I trettio år har han föreställt sig, längtat – längtat efter salighet, gudomliga upplevelser – och nu, vid denna sena ålder, har han blivit svag och döden är nära. Nu skapar han hallucinationer av att han har upplevt. Så jag sade till honom: ”Om du har upplevt, då håll tyst. Var här med mig några ögonblick, för då finns det inget behov av att tala.”

Då blev han rastlös. Han sade: ”Okej! Anta då att jag inte har upplevt. Berätta då något för mig.”

Jag sade till honom: ”Det finns ingen möjlighet för mig att anta något. Antingen har du vetat eller också har du inte vetat. Så var klar över det. Om du har vetat – håll tyst. Var här några ögonblick och gå sedan. Om du inte har vetat – var då klar över det och säg det.”

Då blev han förvirrad. Han hade kommit för att fråga om metoder. Sedan sade han: ”I själva verket har jag inte upplevt, men jag har tänkt så mycket på AHAM BRAHMASMI – jag är Brahman – att jag ibland glömmer att jag bara har tänkt. Jag har upprepat det så mycket, dag och natt, i trettio år utan avbrott, att jag ibland helt glömmer att jag inte har vetat detta. Det är bara ett lånat uttryck.”

Det är svårt att minnas vad som är kunskap och vad som är erfarenhet. De blandas, de flyter samman. Och det är mycket lätt att känna att ens kunskap har blivit ens erfarenhet. Det mänskliga sinnet är så bedrägligt, så listigt, att detta är möjligt. Det är ännu ett skäl till varför Shiva har förblivit tyst om upplevelsen. Han säger ingenting om den. Han fortsätter att tala om metoderna och förblir helt tyst om resultatet. Du kan inte bli bedragen av honom.

Detta är ett av skälen till varför denna bok – en av de mest betydelsefulla böckerna – har förblivit helt okänd. Denna Vigyana Bhairava Tantra är en av världens mest betydelsefulla böcker. Ingen Bibel, ingen Veda, ingen Gita är så betydelsefull, men den har förblivit helt okänd. Varför? Därför att den endast innehåller enkla metoder, utan någon möjlighet för din girighet att klamra sig fast vid resultatet.

Sinnet vill klamra sig fast vid resultatet. Sinnet är inte intresserat av metoden; det är intresserat av slutresultatet. Och om du kan kringgå metoden och nå resultatet, då blir sinnet ytterst tillfredsställt.

Någon frågade mig: ”Varför så många metoder? Kabir har sagt: Sahaj samadhi bhali – var spontan. Spontan extas är bra, så det finns inget behov av metoder.”

Jag sade till honom: ”Om du har uppnått sahaj samadhi – spontan extas – då är naturligtvis ingen metod användbar; då finns inget behov. Varför har du då kommit hit?”

Han sade: ”Jag har inte uppnått det ännu, men jag känner att sahaj – det spontana – är bättre.”

”Men varför känner du att det spontana är bättre?” sade jag. Därför att ingen metod föreslås, känner sig sinnet tillfreds: du har inget att göra – och utan att göra något kan du få ALLT!

Det är därför Zen har blivit en mani i väst – därför att Zen säger: uppnå det utan ansträngning; ingen ansträngning behövs. Zen har rätt: ingen ansträngning behövs. Men kom ihåg: för att nå denna punkt av icke-ansträngning krävs en lång, lång ansträngning. För att nå en punkt där ingen ansträngning behövs, där du kan förbli i icke-görande, krävs en lång ansträngning. Men den ytliga slutsatsen – att Zen säger att ingen ansträngning behövs – har blivit mycket lockande i väst. Om ingen ansträngning behövs säger sinnet: detta är rätt, för då kan du få det utan att göra något. Men ingen kan göra det.

Suzuki, som gjorde Zen känt i väst, har gjort både en tjänst och en otjänst. Och otjänsten kommer att bestå längre. Han var en mycket autentisk man, en av de mest autentiska i detta århundrade, och under hela sitt liv kämpade han för att föra Zens budskap till väst. Ensam, med sin egen ansträngning, gjorde han Zen känt där. Och nu finns det en mani; Zen-vänner finns överallt i väst. Inget tilltalar så som Zen nu.

Men poängen missas. Tilltalet har kommit enbart därför att Zen säger att ingen metod behövs, ingen ansträngning behövs. Du behöver inte göra något; spontant blommar det.

Detta är rätt – men du är inte spontan, så det kommer aldrig att blomma i dig. För att vara spontan… det låter absurt och motsägelsefullt, men för att du ska kunna vara spontan krävs många metoder som renar dig, gör dig oskyldig, så att du kan vara spontan. Annars kan du inte vara spontan i någonting.

Denna Vigyana Bhairava Tantra översattes till engelska av Paul Reps. Han skrev en mycket vacker bok, Zen Flesh, Zen Bones, och i appendixet inkluderade han denna bok, Vigyana Bhairava Tantra. Hela boken handlar om Zen; bara i appendix lade han till denna bok med de hundratolv metoderna och kallade den ett för-Zen-skrivet verk (diktat före ZEN, innan zen, tidigare än buddhismen ). Många Zen-anhängare gillade inte detta, eftersom de sade: ”Zen säger att ingen ansträngning behövs, och denna bok handlar enbart om ansträngning. Den handlar bara om metoder, och Zen säger inga metoder, ingen ansträngning. Så den är anti-Zen, inte för-Zen.” Ytligt sett har de rätt, men på djupet har de fel, eftersom man måste färdas en lång väg för att nå ett spontant varande.

En av Gurdjieffs lärjungar, Ouspensky, brukade säga när någon kom till honom för att fråga om vägen: ”Vi vet ingenting om vägen. Vi undervisar bara om några små stigar som leder till vägen. Vägen är inte känd för oss.” Tro inte att du redan är på vägen. Till och med vägen är långt borta. Från den punkt där du befinner dig är till och med vägen långt borta. Först måste du nå fram till vägen. Ouspensky var en mycket ödmjuk man, och det är mycket svårt att vara religiös och ödmjuk – mycket, mycket svårt. Så snart du börjar känna att du vet, blir huvudet galet. Han brukade alltid säga: ”Vi vet ingenting om vägen. Den är mycket långt borta, och det finns inget behov just nu att diskutera den.” Där du är måste du först skapa en länk, en liten bro, en stig som leder till vägen.

Spontanitet – sahaj yoga – är mycket långt borta från dig. På den plats där du befinner dig är du helt artificiell, odlad och kultiverad. Ingenting är spontant – INGENTING, säger jag, är spontant. När ingenting i ditt liv är spontant, hur kan religion vara spontan? När ingenting är spontant är inte ens kärleken spontan. Kärleken är en affär, en beräkning, en ansträngning. Då kan ingenting vara spontant. Och då är det omöjligt att spontant explodera in i kosmos.

Från den situation du befinner dig i är det omöjligt. Först måste du kasta bort all din artificiellhet, alla dina falska attityder, alla dina odlade konventioner, alla dina fördomar. Först då kan en spontan händelse bli möjlig. Dessa metoder kommer att hjälpa dig till en punkt där inget behöver göras – där ditt varande räcker. Men sinnet kan bedra. Och sinnet bedrar lätt, därför att det då får tröst.

Shiva talar aldrig om något resultat, bara om metoder. Kom ihåg denna betoning. Gör något, så att ett ögonblick kan bli möjligt där ingenting behöver göras, där ditt centrala varande bara kan upplösas i kosmos. Men detta måste uppnås.

Zens dragningskraft finns av fel skäl, och detsamma gäller Krishnamurti, eftersom han säger att ingen yoga behövs, ingen metod behövs. I själva verket säger han att det inte finns någon metod för meditation. Han har rätt.

Han har rätt, men Shiva säger att dessa hundratolv metoder för meditation finns, och Shiva har också rätt. Och så långt det gäller DIG, är Shiva mer rätt. Och om du måste välja mellan Krishnamurti och Shiva, välj då Shiva. Krishnamurti är inte till hjälp för dig. Även detta kan sägas för att hjälpa dig – att Krishnamurti har helt fel. Kom ihåg: jag säger detta för att hjälpa dig. Och han är skadlig. Det säger jag också för att hjälpa dig, därför att om du fastnar i hans argument kommer du inte att nå samadhi. Du kommer bara att nå en slutsats – att ingen metod behövs. Och det är farligt. För dig behövs metoden!

Det kommer ett ögonblick när ingen metod behövs, men det ögonblicket har ännu inte kommit för dig. Och innan det ögonblicket är det farligt att veta något om det som ligger framför. Det är därför Shiva är tyst. Han säger ingenting om framtiden, om vad som kommer att hända. Han håller sig helt enkelt till dig, till det du är och till vad som behöver göras med dig. Krishnamurti fortsätter att tala i termer som du inte kan förstå.

Logiken kan kännas. Logiken är riktig; den är vacker. Det är bra om du kan minnas Krishnamurtis logik. Han säger: om du utför någon metod, vem är det då som utför den? Sinnet utför den. Och hur kan någon metod utförd av sinnet upplösa sinnet? Tvärtom kommer den att stärka det; den kommer att stärka ditt sinne ännu mer. Den blir en betingning, den blir falsk.

Alltså är meditation spontan; du kan inte göra något åt den. Vad kan du göra åt kärlek? Kan du öva någon metod för hur man älskar? Om du övar blir din kärlek falsk. Den händer, den kan inte övas. Om inte ens kärlek kan övas, hur kan bön övas? Hur kan meditation övas?

Logiken är exakt, fullständigt riktig – men inte för dig. För genom att ständigt lyssna till denna logik blir du betingad av den. Och de som har lyssnat på Krishnamurti i fyrtio år är de mest betingade människor jag har mött. De säger att det inte finns någon metod, och ändå är de ingenstans.

Jag säger: ”Ni har förstått att det inte finns någon metod och ni utövar ingen metod – men har spontaniteten blommat i er?” De säger: ”Nej!”

Och om jag säger: ”Öva då någon metod”, kommer deras betingning genast fram. De säger: ”Det finns ingen metod.”

De har inte övat någon metod, och samadhi har inte hänt. Och om du säger: ”Försök då med någon metod”, säger de att det inte finns någon metod. Så de är fast i ett dilemma. De har inte rört sig en tum, och orsaken är att de har fått höra något som inte var för dem.

Det är som att undervisa ett litet barn om sex. Du kan undervisa hur mycket som helst, men du säger något som ännu är meningslöst för barnet. Och din undervisning blir farlig eftersom du betingar barnets sinne. Det är inte hans behov; han är inte upptagen av det. Han vet inte vad sex betyder eftersom hans körtlar ännu inte fungerar; hans kropp är ännu inte sexuell. Hans energi har ännu inte biologiskt rört sig till sexcentrum, och du talar till honom. Tror du att något kan läras bara därför att han har öron? Tror du att du kan lära honom något bara därför att han kan nicka med huvudet?

Du kan undervisa, och din undervisning kan bli farlig och skadlig. Sex är inte en fråga för honom; det har inte blivit ett problem för honom. Han har ännu inte nått den mognad där sex blir betydelsefullt. Vänta! När han börjar fråga, när han mognar och ställer frågor, då kan du tala. Och säg aldrig mer än han kan förstå, för det som är mer blir en börda på hans huvud. Det är samma sak med meditationens fenomen.

Du kan endast undervisas om metoder, inte om resultat – det vore att ta ett språng. Och utan att ha fäste i metoden är språnget bara en cerebral, mental affär. Och då kommer du alltid att missa metoden.

Det är som små barn som räknar. De kan alltid gå till bokens slut och se svaret. Svaret finns där; längst bak i boken finns svaren. De kan titta på frågan och sedan gå bak och få svaret. Och när ett barn väl känner till svaret är det mycket svårt för honom att lära sig metoden, eftersom det verkar onödigt. När han redan vet svaret finns det inget behov.

Och i själva verket kommer han att göra allt i omvänd ordning. Genom någon falsk, pseudo-metod kommer han fram till svaret. Han känner till det verkliga, han känner till svaret, så han kan nå svaret genom att bara skapa en falsk metod. Och detta sker så ofta inom religionen att det verkar som om alla, när det gäller religion, gör precis vad barn gör.

Svaret är inte gott för dig. Frågan finns där, metoden finns där, och svaret måste du själv nå. Ingen annan ska ge dig svaret. De verkliga lärarna hjälper dig inte att känna till svaret innan processen är genomförd; de hjälper dig bara att gå igenom processen. Faktiskt, även om du på något sätt redan har fått reda på svaret, även om du har stulit det någonstans ifrån, kommer de att säga att detta är fel. Det kanske inte är fel, men de kommer att säga: ”Detta är fel. Kasta bort det – det behövs inte.” De hindrar dig från att känna till svaret innan du verkligen kommer att känna det. Det är därför inget svar ges.

Shivas älskade, Devi, har ställt frågor till honom. Han ger enkla metoder. Frågan finns där, metoden finns där. Svaret lämnas åt dig att arbeta fram, att leva fram.

Kom därför ihåg: centrering är metoden, inte resultatet. Resultatet är den kosmiska, oceaniska upplevelsen. Där finns inget centrum längre.